Snart dags

Idag köpte jag en ny väska. Jag har ju tänkt att resa lätt eftersom jag inte vill ha så mycket packning att släpa på och det skall vara lätt att ta med den på en motorcykel. Väskan är lagom stor, syns väl, är tålig och relativt vattentät. Den kommer att bli perfekt!



Eftermiddagen och kvällen har jag mest ägnat åt att få lite koll på vad jag behöver ha med mig. Jag har läst en del på nätet och skrivit upp och noterat vad jag behöver ha med mig. Jag har också fortsatt att sträcka ut lite tentakler mot lindy-folk i närheten av Seattle och det verkar som att jag kanske får tag på några stycken.

Det är svårt att inte vara nervös, särskilt som jag inte har ordnat boendet i NY ännu. Jag har satt mina förhoppningar till en kompis kompis som bor där. Hoppas att det ordnar sig smidigt, annars får det bli vandrarhem. Jag måste säga att det känns lite ovant att ha resfeber. Jag brukar ju inte ha det, fast det är klart. I de flesta fall har jag inte rest själv och inte så långt ;)

Framåt

Jag beställde flygbiljetter till USA häromdagen. Det har tagit mig sisådär tre månader att komma till skott, men nu är det dags. Jag känner mig inte riktigt redo att dra iväg på mitt livs (geografiskt sett) längsta resa, men vafan... det är väl bara att ge sig av. Min resa börjar om lite mer än en vecka. Det blir till att ta tåget till Köpenhamn och därifrån flyger jag till New York via London.

Fast, vad säger jag? "min resa börjar om lite mer än en vecka"... Ärligt talat så började resan för länge länge sedan, men på grund av livets omständigheter har jag inte kunnat komma iväg förrän nu. Det är nu som jag har möjligheten att upptäcka något nytt i världen på bara mina egna villkor, bara genom mig själv... och det är just det jag skall göra. När jag åker från Göteborg tänker jag lämna mitt hjärtas och mitt livs stenar hemma. Den bördan har jag burit på tillräckligt länge nu. Det är dags att öppna ögonen och blicka framåt, mot det okända som väntar, mot nya upplevelse och nya horisonter.

Just nu känns det bra, samtidigt som jag är mer eller mindre livrädd. Vad väntar? Vad kommer att hända? Kommer det att gå bra? Kommer det att gå åt helvete? Kommer det att vara roligt eller kommer jag ha hemlängtan? ... Frågorna är många och det finns ju faktiskt bara ett sätt att få några svar. Det är att kasta mig ut och se om världen tar emot mig.

Christian goes Sumpafallen

Tänke bara skriva lite om ett tillfälle i mitt liv. Ett tillfälle när jag spontant gav mig av utan att riktigt veta vart jag skulle ta vägen, men då jag kände att jag måste åka någonstans och det kändes bra åt just det där hållet.

För ungefär ett och ett halvt år sedan tog jag bilen söderut - ja inte så hemskt långt söderut. Lite åt mina hemtrakter till. Jag kommer inte riktigt ihåg om det var mor och far i Horred jag hälsade på eller om det var farmor och farfar i Källsjö, men jag var ute och körde lite bil en kylig novemberdag i varje fall. Eftersom jag hade lite inköp att göra stannade jag till i Ullared och shoppade loss på Gekås. När jag var färdighandlad satt jag utanför kassorna och bläddrade i en turistinformation om halland och tänkte att det fanns ju lite att se här.

Bilen tog mig vidare ifrån Ullared mot Falkenberg och när jag närmade mig staden ringde jag till ett av de bed and breakfast som jag hittat i broschyren och tog in där senare på kvällen. Det var en gullig gammal tant som tog emot mig vid sju-åttasnåret och frågade vad jag ville ha till frukost och så vidare. Att bo där var en trevlig upplevelse och gav en känsla av att vara på väg, att vara någon annanstans. Det är också en märklig känsla att befinna sig i ett hus, en stad där man inte hör hemma och att vandra i mörkret längs okända gator. Jag kan dock med gott samvete säga att det finns inte särskilt mycket att göra i Falkenberg en vardagkväll ;)


Vardagsrum. Utifrån.

Dagen efter parkerade jag bilen nere vid strömmen och tog en ett par timmar lång promenad längs med Ätran och upp till kraftstationen. Jag kommer ihåg att det var en underbar dag. Klar iskall luft, blå himmel, solen sken och det var frost och is överallt. Medan jag gick längs med vattnet stannade jag då och då och fotograferade vattnet, ljuset, en skugga, en form eller vad helst som fångade min blick. Det starkaste minnet är nog att vara fri och att ha all tid i världen till att utforska och göra bara det jag vill, här, just nu.


Min bil. Trappa till strömmen. Träd i strömmen.


Bron. Jag. Ljus. Läskig bro.


Vänster. Rakt fram. Höger. Tre sidor av samma mynt?

När jag var nöjd med Falkenberg körde jag tillbaka vägen jag komm. Någon mil innan Ullared kan man svänga mot ett naturreservat som heter Sumpafallen. Den vägen tog jag.


På väg. Dags för fika. Fika.


Stigit ur bilen. Sumpa kvarn då. Sumpa kvarn nu.

Det är inte alltid som man vet hur något skall bli eller se ut och det kan bli både spännande och roligt, men också dötrist. Nu blev det riktigt riktigt bra. Området var helt öde. Det låg ett tunnt lager snö över marken som var helt orört. Inte en människa fanns i närheten. Det enda som hördes var vinden, krasandet under fötterna, vatten som forsade i bakgrunden och då och då beroende på var jag gick, bara tystnaden.
Snön, frosten, isen, forsen... dessa och ljuset gav massor av spännande effekter. Överallt kunde jag se hur ljuset lekte, skimrade, reflekterade. Överallt satte forsen och vattnet sina spår. Överallt fanns is och snö.


Ljus. Mina steg. Tvådelat.


Dold. Lugnet. Jag.


Former i isen. Sumpafallen. Isbeklädd.

Ja, det blev en lång promenad. När jag väl gått hela sträckan längs vattnet fick jag ta bilvägen tillbaka till parkeringen. Men det var en fin väg också. Stillheten, snön, frosten och himlen gjorde det mesta vackert den dagen.


Ljus. Frihet. Trotjänaren.

En bra dag.