För ungefär ett och ett halvt år sedan tog jag bilen söderut - ja inte så hemskt långt söderut. Lite åt mina hemtrakter till. Jag kommer inte riktigt ihåg om det var mor och far i Horred jag hälsade på eller om det var farmor och farfar i Källsjö, men jag var ute och körde lite bil en kylig novemberdag i varje fall. Eftersom jag hade lite inköp att göra stannade jag till i Ullared och shoppade loss på Gekås. När jag var färdighandlad satt jag utanför kassorna och bläddrade i en turistinformation om halland och tänkte att det fanns ju lite att se här.
Bilen tog mig vidare ifrån Ullared mot Falkenberg och när jag närmade mig staden ringde jag till ett av de bed and breakfast som jag hittat i broschyren och tog in där senare på kvällen. Det var en gullig gammal tant som tog emot mig vid sju-åttasnåret och frågade vad jag ville ha till frukost och så vidare. Att bo där var en trevlig upplevelse och gav en känsla av att vara på väg, att vara någon annanstans. Det är också en märklig känsla att befinna sig i ett hus, en stad där man inte hör hemma och att vandra i mörkret längs okända gator. Jag kan dock med gott samvete säga att det finns inte särskilt mycket att göra i Falkenberg en vardagkväll ;)
Vardagsrum. Utifrån.
Dagen efter parkerade jag bilen nere vid strömmen och tog en ett par timmar lång promenad längs med Ätran och upp till kraftstationen. Jag kommer ihåg att det var en underbar dag. Klar iskall luft, blå himmel, solen sken och det var frost och is överallt. Medan jag gick längs med vattnet stannade jag då och då och fotograferade vattnet, ljuset, en skugga, en form eller vad helst som fångade min blick. Det starkaste minnet är nog att vara fri och att ha all tid i världen till att utforska och göra bara det jag vill, här, just nu.
Min bil. Trappa till strömmen. Träd i strömmen.
Bron. Jag. Ljus. Läskig bro.
Vänster. Rakt fram. Höger. Tre sidor av samma mynt?
När jag var nöjd med Falkenberg körde jag tillbaka vägen jag komm. Någon mil innan Ullared kan man svänga mot ett naturreservat som heter Sumpafallen. Den vägen tog jag.
På väg. Dags för fika. Fika.
Stigit ur bilen. Sumpa kvarn då. Sumpa kvarn nu.
Det är inte alltid som man vet hur något skall bli eller se ut och det kan bli både spännande och roligt, men också dötrist. Nu blev det riktigt riktigt bra. Området var helt öde. Det låg ett tunnt lager snö över marken som var helt orört. Inte en människa fanns i närheten. Det enda som hördes var vinden, krasandet under fötterna, vatten som forsade i bakgrunden och då och då beroende på var jag gick, bara tystnaden.
Snön, frosten, isen, forsen... dessa och ljuset gav massor av spännande effekter. Överallt kunde jag se hur ljuset lekte, skimrade, reflekterade. Överallt satte forsen och vattnet sina spår. Överallt fanns is och snö.
Ljus. Mina steg. Tvådelat.
Dold. Lugnet. Jag.
Former i isen. Sumpafallen. Isbeklädd.
Ja, det blev en lång promenad. När jag väl gått hela sträckan längs vattnet fick jag ta bilvägen tillbaka till parkeringen. Men det var en fin väg också. Stillheten, snön, frosten och himlen gjorde det mesta vackert den dagen.
Ljus. Frihet. Trotjänaren.
En bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar