Framåt

Jag beställde flygbiljetter till USA häromdagen. Det har tagit mig sisådär tre månader att komma till skott, men nu är det dags. Jag känner mig inte riktigt redo att dra iväg på mitt livs (geografiskt sett) längsta resa, men vafan... det är väl bara att ge sig av. Min resa börjar om lite mer än en vecka. Det blir till att ta tåget till Köpenhamn och därifrån flyger jag till New York via London.

Fast, vad säger jag? "min resa börjar om lite mer än en vecka"... Ärligt talat så började resan för länge länge sedan, men på grund av livets omständigheter har jag inte kunnat komma iväg förrän nu. Det är nu som jag har möjligheten att upptäcka något nytt i världen på bara mina egna villkor, bara genom mig själv... och det är just det jag skall göra. När jag åker från Göteborg tänker jag lämna mitt hjärtas och mitt livs stenar hemma. Den bördan har jag burit på tillräckligt länge nu. Det är dags att öppna ögonen och blicka framåt, mot det okända som väntar, mot nya upplevelse och nya horisonter.

Just nu känns det bra, samtidigt som jag är mer eller mindre livrädd. Vad väntar? Vad kommer att hända? Kommer det att gå bra? Kommer det att gå åt helvete? Kommer det att vara roligt eller kommer jag ha hemlängtan? ... Frågorna är många och det finns ju faktiskt bara ett sätt att få några svar. Det är att kasta mig ut och se om världen tar emot mig.