torsdag 11 november 2010

4 down, 3 to go

Sådär ja. Nu har jag avverkat fyra av veckans sju vegetariska dagar. Jag måste nog säga att det inte är några större problem att försöka hålla sig till vegetarisk kost. Mina luncher och middagar har varit riktigt goda och jag kan inte undgå att notera att de ser riktigt nyttiga ut. Ja, om man inte tänker så mycket på överflödet av ost och grädde som rådde idag ;)



Idag blev det ostgratinerad rotfrukts- och grönsakslåda med fruksallad och grädde till efterrätt. Jag var skapligt hungrig när jag lagade maten och lät den nog inte stå inne tillräckligt länge. Rotsellerin hann inte bli riktigt färdig och eventuellt är det därför som jag har lite ont i magen ikväll. Eller så kanske den inte tycker om omställningen till vegetarisk kost. Fast det borde ju inte spela så stor roll eftersom skillnaden inte är särskilt stor.

Efterrätten var i varje fall god. Men... det mesta blir ju bra med grädde till ;)

tisdag 9 november 2010

Christian goes vegetarian

Denna vecka har jag fått en släng av vegetarianism. Varför kan man ju fråga sig och jag har inget riktigt bra svar på den frågan, men jag tänkte i varje fall att jag skulle prova. Jag har inga ideologiska skäl och jag anser att man bör äta kött om man tycker att det är gott, men som sagt så kan det ju vara värt att prova lite andra matvanor emellanåt.

Det som jag tycker är svårast är frukost och kvällsmat. Visst kan man äta fil och yoghurt tills det sprutar ur öronen, men jag kommer sakna en riktigt god smörgås. En sådan kan man nog inte gör utan skinka, korv, biff eller dylikt... om någon har bra förslag så tveka inte att tipsa mig. Att bara äta ost av olika sorter tråkar till sig i längden.

Så vad blev det idag då? Först stekte jag på grönsaker av de härligaste slag (och en liten rotfrukt). Till förrätt, medan jag väntade på att resten skulle bli färdigt, blev det mozarella och tomat. Lagom till att förrätten var nere hade resten blivit färdigt. Spenatpasta med div grönsaker, avocado och keso.



Egentligen skulle det blivit efterrätt på äpple, kanel och keso också, men det får vänta tills senare ikväll. Just nu är jag lite proppad i buken... men tjo! Dag 2 är snart avklarad. Det verkar ju inte så svårt det här med att vara vegetarian ;)

torsdag 7 oktober 2010

Christianisnotontheroadanymore

Nu är det dags att åka hem. Jag sitter på flygplatsen utanför Seattle och borde ha lyft om två timmar om allt går som det ska. Det känns lite märkligt att sitta här och hela min resa, tvärs över nordamerika, är redan över. Jag har varit iväg i nästan fem veckor och det tog slut snabbare än jag väntat mig. I början av resan kändes det som att jag hade evigheter framför mig och första gången jag kände att tiden började rinna ut var när jag närmade mig Los Angeles. Det var då som jag var tvungen att prioritera lite och bestämma längre dagsetapper... och nu är jag här, väntandes på mitt plan som skall ta mig tillbaka till Sverige.

På sätt och vis skall det bli skönt att komma hem till härliga Sverige. Ibland kan USA bli lite för mycket och jag saknar landet Lagom. På många sätt har jag dock gillat det här stället. Jag har blivit glatt överraskad över hur vänliga de flesta människor är (när jag väl var över gränsen och igenom alla kontroller vill säga). Nästan alla amerikaner är väldigt hövliga och vänliga när man talar med dem. Ofta får jag också intrycket att den "vanliga" amerikanen inte har riktigt samma åsikter som sin regering. Flera gånger har jag hört positiva saker om Sverige med vår sjukvård och vårt utbildningssystem och så vidare. Om man däremot börjar tala skatter ryggar de snabbt tillbaka ;)

Jag har sett mycket, varit med om mycket och träffat många människor. Jag har fått många intryck och sett världen öppna sig, sett naturen visa några av sina mest vackra sidor. Jag har färdats genom skog, städer, stäpp, berg och öken, jämte raviner, hav, sjöar och i dalar med skogsbeklädda sluttningar som brann i höstens alla färger. Aldrig tidigare har jag varit med om att färdas genom så många olika landskap på så kort tid. Ena timman över slätter där jag inte ser några kullar eller berg hela vägen till horisonten och andra timman öppnar sig raviner och berg och öken för att snart ändra sig till en grönskande dal... Ibland har jag nog tittat lite för mycket på det som händer runt omkring mig och lite för lite på vägen framför mig. En och annan gång har Christian fått skrämselhicka och sedan hållit ögonen lite bättre på vägen.

Jag har funderat lite över varför jag valde att göra denna resan. Det är något som legat och pyrt i bakhuvudet en längre tid, en tanke om något jag skulle vilja göra och att köra mc längs route 66 har en härligt romantisk klang över sig. Den största orsaken var nog ändå att jag ville bevisa för mig själv att jag kan göra det här, att jag klarar det på egen hand. I mångt och mycket kan jag säga att resan har varit målet. Jag har träffat många här i USA som sagt det ena och det andra och jag har fått massor tips via mejl och facebook om vad jag måste se när jag är här. Nu är det så att jag kan räkna upp saker sida upp och sida ner som jag inte sett, som jag missat och som jag valt att inte åka till även om det "bara" är en timmas eller tio timmars färd dit. För mig har själva resandet varit målet. Färden genom ett främmande land och möten med främmande människor.

Ni som känner mig vet att jag inte är en utåtagerande människa och trots detta har jag umgåtts med massor av människor jag aldrig träffat innan och jag har haft roligt och funnit det berikande med dessa möten. Stundtals har jag också varit väldigt ensam och önskat att jag hade någon att resa med, men det har gått bra ändå. Även alla jobbiga stunder har varit ett sätt att lära känna mig själv och det har lärt mig mycket om vad som är viktigast för mig... och att efter regn, dimma, blåst och kyla timme efter timme efter timme så kommer det så småningom en lucka i molnen och släpper igenom en värmande sol ;)

Hmm, tiden flyger visst iväg när jag sitter här och funderar. Snart är det dags att borda planet. Att försöka sammanfatta resan i ett blogginlägg går inte, men ni som följt med på resan vet ju ungefär vad jag varit med om och jag är glad över att ni läst bloggen och över de kommentarer jag fått. Det är roligt att få lite heja-rop hemifrån när man befinner sig en halv värld bort.

Innan jag ger upp vill jag bara göra en liten liknelse. Jag har kört ca 725 mil på motorcykeln. Det är tre siffror efter varandra och kanske är lite svåra att greppa rakt av. Den sträckan är den sträcka jag kört från Chicago, ner till LA och sedan upp till Seattle. Hade jag kört samma sträcka i Sverige hade det motsvarat att köra ifrån Göteborg till Stockholm, till Kiruna, tillbaka till Stockholm, till Göteborg, till Stockholm, till Malmö, tillbaka till Stockholm, till Göteborg till Stockholm och sedan till Kiruna igen... 725 mil. Det är en ganska bra bit och stundtals har det känts lite i rygg och underarmar... och lite stolt är jag över att ha gjort det ;)

Kramar ifrån Seattle/Tacoma international airport.

onsdag 6 oktober 2010

Seattle time

Nu har två nätter gått i Seattle. Imorgon vid den här tiden sitter jag på flygplatsen och är förhoppningsvis incheckad och väntar på mitt plan. Det blev Iceland Air på hemvägen, så jag hoppas att inte en vulkan eller två får för sig att ställa till det. Fast... jag har alltid velat se lite mer av Island så det kanske kunde var bra.. Jag skall nog inte önska för mycket i och för sig. Det finns ett ordstäv som lyder "Akta dig för vad du önskar" ... och en gammal kinesisk förbannelse som lyder "må du få allt du önskar dig", så jag tar det nog lugnt och sansat tills jag är hemma.

Jag har gjort Seattle lite grann i varje fall under den korta tid jag varit här. Det roligaste har varit att umgås med Sandra och Jessie. Vi käkade take-away friterad kyckling igår från samma ställe som Oprah Winfrey låter flyga (!) in sitt käk ifrån. Därefter gick vi på jazzklubb och dansade och avslutade natten på "Cowgirls" där vi alla red den mekaniska tjuren. Jag har ont i ändan idag och det gör ont att gå uppför trappor ;)

Här följer ett klipp ifrån vår middag och jag måste säga att jag blev otroligt överraskad av mina amerikanska vänners språkunskaper. Det kan tilläggas att det är Kalle/Calle (ifrån Herräng, osäker på stavningen där) som har lärt dem deras ypperliga svenska.



Ja, tiden rullar på på denna sidan klotet också. Snart är trippen slut och jag har känt mig lite vemodig idag, men det borde ju betyda att jag haft det bra och att jag varit med om mycket. Hellre än att se det som slutet på något försöker jag se det som början på något nytt att komma hem, ett avstamp mot nya upptäckter och upplevelser. Visst låter det som en klyscha, men det är faktiskt så jag tänker och känner. Det skall vara skönt att komma hem till hemmets vrå och se alla sina bekanta saker igen och jag har många många foton och filmer att kika igenom. Kanske blir det som att göra resan en gång till, att minnas tillbaka och tänka på det jag sett och upplevt.

Kramar till er alla. Vi ses snart igen.

tisdag 5 oktober 2010

Framme i Seattle.

Idag kom jag fram till Seattle. Jag lämnade redwoodskogarna bakom mig för 2-3 dagar sedan och ilade norrut längs interstate 5, men jag tänker börja det här inlägget med två videoklipp ifrån redwoodområdet. Det första från när jag kommit till Requa Inn och det andra ifrån Redwood National Park.





Nästa klipp är när jag lämnat redwoodområdena bakom mig,



På min väg mot Tacoma bestämde jag mig för att stanna till vid Mount St Helens. Det är en vulkan som fick ett våldsamt utbrott 1980 och som förändrade landskapet väldigt runtomkring. Omvägen tog 3-4 timmar extra och det var en jobbig väg att köra. Det var kallt redan innan och när jag kom högre upp i bergen blev det ännu värre. Kyla, fukt, dimma och ibland regn gjorde resan lite jobbig. Väl framme var vulkanen täckt i dimma så jag såg ingenting av den :-/ Men jag skall inte säga att resan var förgäves, för det var ett vackert landskap och frånsett att jag frös så var det underbara vägar att köra på. Det som berörde mig mest var vittnesmålen ifrån dagen då utbrottet var. Ifrån de människor som överlevt och berättelserna om de som inte klarade sig..

Två klipp ifrån mount st Helens-området





Jag kom fram till Tacoma på kvällen och träffade Jaime med familj. Det var roligt att möta någon som jag träffade för så länge sedan och det var skönt att ha någon att umgås med en kväll. Däremot blev min vistelse där kort. Redan kl åtta lämnade jag då de skulle iväg till jobb och skola och så. Efter en stadig frukost flanerade jag runt lite i Tacoma downtown och slutligen drog jag vidare mot Seattle.

Av en händelse så bestämde jag mig för att köra igenom Seattle och fortsätta norrut till Everett och Boeings fabrik där. Jag tog en rundtur och fick se hangarerna där 747, 767, 777 och 787 monteras ihop och jag måste säga att det var alla grabbars drömställe. Att få gå och kika på all utrustning, se de väldiga maskinerna, tekniken, motorerna... allt :) Jag är fascinerad och förundrad. Hade man 200 miljoner dollar över skulle man kunna köpa en 787:a och om man hade det dubbla en 747:a... All elektronisk utrustning var tyvärr förbjuden i hangarerna så inga foton därifrån. Däremot ett ifrån utsidan ;)



Som sagt så är jag i Seattle nu, hemma hos Sandra och Jessie. Jag har precis bäddat ner mig i soffan och kommer somna snabbt. Ögonlocken är tunga. Natti Natti.

söndag 3 oktober 2010

På färd genom Oregon

Min färd har fortsatt norrut de sista två dagarna. Jag lämnade San Francisco efter att ha spenderat en eftermiddag med Malene och sagt hej då till Ted på the White Horse. Jag och Malene åkte till 9.20-special och dansade på kvällen och jag måste säga att jag hade en hel del bra danser, även om det är lite småjobbigt att komma till en dans och vara helt ny på stället. En sak jag tänkte på som skiljer ganska mycket jämfört med Göteborg är att det var mycket större spridning på nationaliteter och i ålder här. Det var mycket mer "äldre" människor som var och dansade och som dessutom var nybörjare.

Här har vi sjölejonen i hamnen. Malene i hamnen. Jag käkar burgare på Lori's Diner.


.. och diverse bilder ifrån mina eskapader på San Franciscos gator.


.. väggmålningar.


Christian åker Cable Car.


När jag lämnade San Francisco var det ganska ok väder och jag fick lite sol på vägen... ett tag. Sedan kom jag in i dimman som ligger som ett tugnt täcke över kusten här. Det har varit kalla dagar att köra mc. Jag har frusit så mycket. En mycket positiv sak däremot var att jag tog in på ett bed and breakfast, Requa Inn, och det var så himla bra. Personalen var fantastisk, rummet jättesött, maten god, vinet gott... ja, det var skitbra. Det första jag gjorde när jag kom dit var att ta ett riktigt riktigt varmt bad för att värma upp min stelfrusna kropp. Efter det gick jag ner och åt en helt underbar middag och drack gott vin. Jag var supernöjd med kvällen och satt och log hela tiden. Skitbra helt enkelt. Avslutningsvis satt jag på verandan och pratade med ett amerikanskt par och tittade ut på ljusen som speglade sig i floden utanför.

Ifrån mitt rum.


Idag började jag med en kort färd söderut ifrån Requa Inn till Redwood National Park. Jag tog en lång promenad genom skogen och gick omkring helt förtrollad under de enorma träden. När jag stod jämte de jättarna visste mitt leende inga gränser. Över 100 meter höga och uppåt 1500 år gamla sträcker de sig upp mot himlen. Det är mörkt nere vid skogens "botten", det är dimmigt och marken är täckt av ormbunkar. Hela omgivningen känns som tagen ur en saga. Jag är glad att jag har varit där och sett detta. Riktigt glad.

Några foton ifrån parken. Jag måste bara säga att bilderna inte gör träden rättvisa. Man måste vara där och röra vid dem och se dem och känna deras storhet för att förstå hur fantastiska de är...

-------------------------------------------------


Efter den naturupplevelsen var det dags att fortsätta norrut. Jag fick dock se en hel del mer av träden när jag körde längs med highway 199. Den går igenom Redwood-skogar och det är en mäktig känsla att fara fram på vägar kantade av dessa enorma träd. Som jag sa tidigare var det kallt och det tog ett tag innan jag kommit tillräcklig långt in i landet för att dimman skulle lätta. Efter det har det varit så mycket behagligare.

Jag gjorde ett stopp så fort solen tittade fram. Bästa stället att låta solen värma kroppen. Naturen var storslagen och så vacker.


Eftersom jag har lite slötid här på motellet så lägger jag upp lite videoklipp som jag inte har hunnit med tidigare. Jag börjar med två klipp ifrån Highway 1, den väg som slingrar sig längs med kusten norrut ifrån Los Angeles.





.. följt av ett klipp efter att jag spenderat ca tio timmar på Highway 1. Trött och sliten på ett motel i Monterey och redo att sova ..



Jag har fler klipp att lägga upp, men det börjar bli tillräckligt i det här inlägget. Jag kanske kan få upp några fler imorgon. Nu ska jag natta mig och förbereda mig inför morgondagen. Det blir min sista långa etapp på motorcykeln. Cirka 4-5 timmars aktiv körning till Tacoma som ligger en timma söder om Seattle. Jaime bor där som jag träffade i Herräng 2005 och det skall bli kul att ses. Efter att ha spenderat söndagen där drar jag vidare till Seattle och hem till Sandra som jag träffat vid flera tillfällen både i Herräng och i Göteborg.

Natti Natti

torsdag 30 september 2010

San Francisco

Nu var det några dagar sedan jag fick något skrivet. Jag tog mig hela vägen ner till LA och Santa Monica. Route 66 slutar på Santa Monica Pier och mycket riktigt så avslutade jag den etappen där. Från Chicago ner till Santa Monica har jag gjort ca 500 mil på hojen. Det har ju gått ganska bra trots alla omständigheter... framförallt värmen ;) Därifrån tar jag nu vägarna upp till Seattle som blir mitt slutmål.

Här står skylten. Så glad blir man när man kört hela vägen. Santa Monica Beach.


Jag hann tyvärr inte göra så mycket mer i Los Angelesområdet. Tiden börjar göra sig påmind om när jag skall lämna igen motorcykeln och så. Därför skippade jag LA helt och hållet och fortsatte norrut via Highway 1. Det blev nattkörning ifrån Santa Monica riktning San Francisco. Jag ville komma iväg en bit och lämna det dyra området precis kring den staden. Till slut hamnade jag på ett motell i Ventura. Den natten när jag körde hade jag en av de bästa mc-upplevelser jag någonsin haft. Det var en nästan religiös upplevelse. Med havet på min vänstra sida och klippor och bergsmassiv på min högra färdades jag genom natten. Jag kunde känna lukten ifrån havet (vilket var underbart efter att ha kört genom öknen i en vecka) och ifrån trädgårdarna jag passerade. Havsbrisen var isande kall emellanåt och vid andra tillfällen var luften brännande het. Värme höll sig kvar i luftfickor och strålade ut ifrån bergen. Allra bäst var det när jag körde helt själv, med helljuset påslaget och hade hela kusten och havet för mig själv... görskönt var det... sa jag att det var stjärnklart och att månen var påslagen? ;)

Efter ett kort nattuppehåll i Ventura fortsatte jag mot SF. Jag tog highway 1 hela vägen. Den slingrar sig längs kustbandet, ibland på höga klippor och ibland bara några meter ifrån havet. Det var även denna dag en varm dag, men de isande vindarna ifrån Still Havet gjorde färden ganska behaglig, åtminstone värmemässigt sett. Annars var det krävande körning med många skarpa kurvor, backar, nerförslut och mötande trafik. Det var också sparsmakat med (billiga) motell så jag fick köra bra mycket längre än jag tänkt och bra mycket längre än jag hade velat. Även denna dag blev det nästan tio timmars körning och dagen efter när jag satt mig på hojen igen kände jag mig helt kraftlös... benen skakade och händerna darrade. Som tur var hade jag bara 2-3 timmars körning kvar till San Francisco, där jag är nu.

Highway 1. San Francisco. Golden Gate.


Min första natt här tillbringade jag hos en couchsurfer vid namn Ted. En kufig kille som bodde i ett pyttelitet rum med en jättestor säng. Nu glömde jag ta kort där, men sängen tog upp nästan hela rummet... och det var första gången jag delat säng med en vilt främmande kille ;) Tyvärr kunde jag bara stanna där en natt och nu bor jag på ett vandrarhem de resterande två nätterna här i SF.

Jag har promenerat en himla massa, tagit en färja över vattnet, promenerat över golden gatebron och åkt spårvagn (den gamla sorten med kabel). Igår kväll hittade jag fram till Cat's Corner, en jazzklubb med dansbar livemusik. Jag träffade en gäng lindydansare där och dansade tills ett på natten. Dessutom vann jag deras Suzie-Q-tävling :) ... första pris - en gratis öl och applåder :) ... Jag träffade dessutom en dansk tjej jag dansade med i Herräng i somras och vi kanske skall ses lite senare och kika på stan innan det är dags för mer dans inatt.

En bild till på Golden Gate. När man åker båt här har man kungliga toaletter ;) och så en bild på Ted (till vä) och hans polare Sal när vi är på deras stammispub (dit Ted kommit i ca 7 år ett par dagar i veckan).


Ja, en liten uppdatering. Nu skall jag bege mig ut och se mig om lite mer i staden, åka lite mer spårvagn (som bara turisterna gör) och käka något gott.

Simma lugnt allesammans och ha de så gott.

söndag 26 september 2010

Snabbstopp i öknen...

Påminnelse till mig själv: "Kom ihåg att äta frukost och tanka motorcykeln innan du kör ut i Mojaveöknen och tvingas stanna på enda bensinstationen på mils avstånd. De vet hur man tar betalt på ett ställe där man inte har något annat val om man inte vill knuffa motorcykeln till nästa bensinstation"

Har gjort ett snabbstopp på ett McDonalds ute i öknen. Jag var bara tvungen att stanna till här och fylla på lite vätska och svalna av lite. Det är nog den varmaste dagen som jag kört än så länge. Jag hoppas att det inte blir mycket värre än så här.
I vanliga fall är jag ju den som inte dricker så himla mycket och framför allt inte läsk. Nu har jag hällt i mig ungefär en liter coca cola... och jag skulle nog kunna dricka ännu mer. Jag känner att kroppen verkligen har ett behov av både vätska och kolhydrater när jag ligger och kör på vägarna så här.



Ja, just det ja. Igår skrev jag ju att det skulle hända mer spännande saker. Tyvärr blev det inte lika spännande som jag hoppats. När jag var på Zumanity var det en av artisterna som tjötade lite med mig eftersom jag kom ensam. I varje fall, för att göra en lång historia kort, så ringde han till mig efter första showen och undrade om jag ville följa med ut ifall "gänget" skulle ut och ta en drink efteråt och jag sade - absolut, ja! (eller snarare - cool, yeah!). Så han ringde efter midnatt när andra showen var över, men tyvärr så var det inga som gick ut inatt (Fan också..). Han tog vägen förbi mitt motel och tjötade lite, men mer än så blev det tyvärr inte. Det hade ju varit superhäftigt att gå ut med Cirque de Soleil artisterna och dansarna... men det var nära, så nära... Kanske kommer det ett nytt tillfälle ;)

nu har jag två timmars färd kvar idag tills jag är framme vid Santa Monica. Ses och hörs snart igen.

/Cirque de Soleil är helt underbart

Viva Las Vegas!

(Dagens blogg kommer i två delar. Den första skrev jag lite tidigare idag, men hann inte lägga upp den förrän nu)

Ikväll är min andra kväll/natt i Las Vegas. Att det här är en stad där det går att spendera hur mycket pengar som helst är det ingen tvekan om och att det är här som jag spenderat mest pengar är det heller ingen tvekan om. Troligen har det gått åt bra mycket mer här på två dagar än jag spenderat i New york och Chicago tillsammans och det var tio dagar sammanlagt. Det som kostade var att bo på Hilton och även showen jag skall se ikväll, men vafan...

Från början var det så att jag hade tänkt åka vidare imorse, men igår kväll när jag var ute och gick såg jag en skylt med reklam för Cirque de Soleil. Jag har tidigare läst om att det går shower i Vegas och det var tur att jag såg reklamen så att jag kunde bestämma mig för att stanna kvar. När jag letade runt lite upptäckte jag att det går sju olika Cirque de Soleilshower här i Vegas. Den show jag skall se ikväll heter Zumanity och går på "New York, New York" - ett av alla jättelika hotell/kasinon som finns här.

Jag hade också tänkt att stanna kvar på Hilton en natt till och spendera dagen på deras spa med massage och bodyscrub och så vidare, men när jag ringde ner till receptionen för att förlänga min vistelse hade priset för rummet stigit med tusen spänn så jag tackade för mig och begav mig till första bästa motell nedåt södre delen av The Strip. Det är helt ok där också och faktiskt närmare till showen jag skall se ikväll. Visserligen befinner jag mig nu på andra våningen och inte 26:e och sängen har två kuddar och inte sex och TV:n har inte inbyggt internet och ... så vidare... men jag är rätt nöjd ändå.

Men, vad har jag mer hunnit med nu då? Jag stannade en natt uppe vid Grand Canyon, såg solnedgången och soluppgången ifrån två olika platser och promenerade längs "the rim" som kanten kallas. Upplevelsen vid solnedgången var starkast. Jag var helt själv, långt bort ifrån andra människor. Det var jag och det väldiga landskapet som bredde ut sig under mig. Så långt jag kunde se sträckte ravinen ut sig. Stundtals var det så tyst att det enda som hördes var mina andetag, mitt hjärta och ljudet ifrån tyget i mina kläder när jag andades. Jag kan inte säga annat än att det var en mäktig upplevelse. Om jag någonsin åker tillbaka skall jag stanna längre och ta en vandringstur ner i ravinen (vilket tar minimum två dagar). Jag tror att den upplevelsen skulle bli oslagbar. Att vandra ner, se och känna hur landskapet förändras och hur det blir tystare ju längre ner man kommer och slutligen når floden och grönskan längst ner i botten.

Först en snutt ifrån Far View Lodge i Mesa Verde National Park


Sedan ifrån solnedgången över Grand Canyon


.. och Soluppgången



Efter Grand Canyon gav jag mig av mot Las Vegas. Om jag tyckte att jag kört genom öken innan så var det ingenting mot det som jag körde genom nu. Det var verkligen öken. Ett par timmars färd genom detta brända, gula, röda och bruna landskap och jag var framme vid Hoover Dam. Där gick jag en rundtur inne i dammen och tyckte att det var väldigt spännande och roligt. En trekvarts timmes färd senare var jag i Las Vegas, på Hilton Hotels.

En färd på motorcykeln genom Nevadas öken


Men!! .. nu skall jag bege mig mot New York, New York och kvällens show! Jag har varit pirrig i kroppen och haft ett leende på läpparna ända sedan igår när jag bestämde mig för att stanna kvar och se den. Biljettpriset slår allt annat jag gått och sett tidigare, men nu sitter jag på fjärde raden och skall se Cirque de Soleil i Las vegas på ett av de största hotellen här! Har jag sagt att jag ser fram emot det? :)

(och nu en andra del på dagens blogg)

Ja, då har jag varit iväg på min show (och spelat bort någon hundring eller två). Vad kan jag säga... helt fantastiskt.. underbart.. skitbra.. verkligen. Det var burlesque show ända ut i tårna, ända ut i fingerspetsarna.. nu e jag glad :)

Jag var ju iväg och såg en show med Cirque de Soleil på Scandinavium förra året som också var helt fantastisk. Denna var så annorlunda, så mycket råare och påträngande. Det är härligt att känna att en föreställning kan påverka en så mycket. Kort och gott så har jag haft en bra kväll.. som inte är slut ännu. Uppdatering följer om något som förhoppningsvis blir spännande...

torsdag 23 september 2010

Flagstaff

Nu har jag kommit fram till Flagstaff, Arizona och tagit in på ett litet motell här. Knights inn heter det och är helt ok och inte alltför dyrt. Flagstaff blir bara ett stopp på vägen till Grand Canyon dit jag åker imorgon. Nu börjar det se riktigt bra ut på kartan faktiskt. Jag har avverkat en ganska lång bit :)

Men för att ta en sak i sänder. Jag lämnade ju Oklahoma City i förtid, mest för att jag kände mig lite ensam när jag var där och hade hemlängtan. På dagen däremot hann jag ju som sagt besöka Oklahoma City National Monument.
Händerna och målningarna på kakelplattorna är sådant som barn har skickat - "Helping Hands". Det var deras bidrag för att hjälpa anhöriga och räddningsarbetare efter bombningen. Varje "stol" symboliserar en omkommen (de små stolarna barn). Innan man går därifrån kan man stoppa sin hand i vattnet och sedan sätta sitt avtryck på bronsplattorna. Avtrycket kommer alltid att finnas kvar. Detta var en plats som berörde mig väldigt mycket.


---------------------------------------


På eftermiddagen körde jag bara iväg helt enkelt och kom till Elk City innan jag kände att det var dags att sova. Dagen därefter blev min längsta körning hitills. Tio timmar var jag på vägarna och kanske 7-8 av dem på motorcykeln. Jag avverkade ca 450 miles (75 mil) på den tiden. Det blev faktiskt lite jobbigt framåt eftermiddagen och det värkte i rygg och underarmar, men det var skönt att få avverkat en lång sträcka och känna att jag kom någonstans. På vägen passerade jag Amarillo och Cadillac Ranch som ni får se lite foton på nedan.



I närheten av Santa Fe couchsurfade jag hemma hos en kille som heter Tom. Huset han bodde i hade han byggt helt själv, och då menar jag helt själv. Byggt grunden, murat väggarna, lagt bjälkar... i olika etapper visserligen, men det måste vara häftigt att bo i ett hus där man själv har gjort allting.

Efter att ha övernattat hos Tom gav jag mig tidigt av till Mesa Verde, en nationalpark och en mycket vacker plats. På kvällen skämde jag bort mig ordentligt med god mat och gott vin för att avsluta på takterassen i solnedgången med kaffe, glass och brownies. Dagen efter satt jag och 20 pensionärer på en guidad busstur och besökte ruiner på flera ställen i parken.



Jag lämnade parken efter lunch idag. Det har regnat hela dagen och gjorde så även när jag gav mig iväg. Innan jag åkte hade jag dubbla byxor, fleecetröja, fodret isatt i jackan och halsduk. Även om jag befinner mig i en öken så var det förbannat kallt när jag åkte. Det regnade, blåste och var dimma. Att köra ner ifrån bergen i de förhållandena var inte helt superroliga. Nästan ingen sikt, en tung motorcykel som inte går riktigt som jag vill på blött underlag och 100-200m stup jämte vägen... Men jag verkar ju ha överlevt. Regnet fortsatte i omgångar under dagen och vid ett tillfälle var det som att köra in i en vägg av vatten. Det skummade av vattnet på vägen, rann innanför byxorna och ner i stövlarna, blåste så att jag var tvungen att köra lutad på raksträckorna för att inte kana av vägen och jag kunde se blixtar slå ner på bägge sidor av vägen... Fast de sista två timmarna av körningen blev det ganska fint väder och jag hann till och med torka upp tills jag var framme i Flagstaff :)

Roadside Pictures.


Allt för ikväll. Imorgon bär det av till Grand Canyon och jag blir väl där en eller två nätter för att sedan fortsätta till Las Vegas. Ha det så gott alla! Kramar!