Christianisnotontheroadanymore

Nu är det dags att åka hem. Jag sitter på flygplatsen utanför Seattle och borde ha lyft om två timmar om allt går som det ska. Det känns lite märkligt att sitta här och hela min resa, tvärs över nordamerika, är redan över. Jag har varit iväg i nästan fem veckor och det tog slut snabbare än jag väntat mig. I början av resan kändes det som att jag hade evigheter framför mig och första gången jag kände att tiden började rinna ut var när jag närmade mig Los Angeles. Det var då som jag var tvungen att prioritera lite och bestämma längre dagsetapper... och nu är jag här, väntandes på mitt plan som skall ta mig tillbaka till Sverige.

På sätt och vis skall det bli skönt att komma hem till härliga Sverige. Ibland kan USA bli lite för mycket och jag saknar landet Lagom. På många sätt har jag dock gillat det här stället. Jag har blivit glatt överraskad över hur vänliga de flesta människor är (när jag väl var över gränsen och igenom alla kontroller vill säga). Nästan alla amerikaner är väldigt hövliga och vänliga när man talar med dem. Ofta får jag också intrycket att den "vanliga" amerikanen inte har riktigt samma åsikter som sin regering. Flera gånger har jag hört positiva saker om Sverige med vår sjukvård och vårt utbildningssystem och så vidare. Om man däremot börjar tala skatter ryggar de snabbt tillbaka ;)

Jag har sett mycket, varit med om mycket och träffat många människor. Jag har fått många intryck och sett världen öppna sig, sett naturen visa några av sina mest vackra sidor. Jag har färdats genom skog, städer, stäpp, berg och öken, jämte raviner, hav, sjöar och i dalar med skogsbeklädda sluttningar som brann i höstens alla färger. Aldrig tidigare har jag varit med om att färdas genom så många olika landskap på så kort tid. Ena timman över slätter där jag inte ser några kullar eller berg hela vägen till horisonten och andra timman öppnar sig raviner och berg och öken för att snart ändra sig till en grönskande dal... Ibland har jag nog tittat lite för mycket på det som händer runt omkring mig och lite för lite på vägen framför mig. En och annan gång har Christian fått skrämselhicka och sedan hållit ögonen lite bättre på vägen.

Jag har funderat lite över varför jag valde att göra denna resan. Det är något som legat och pyrt i bakhuvudet en längre tid, en tanke om något jag skulle vilja göra och att köra mc längs route 66 har en härligt romantisk klang över sig. Den största orsaken var nog ändå att jag ville bevisa för mig själv att jag kan göra det här, att jag klarar det på egen hand. I mångt och mycket kan jag säga att resan har varit målet. Jag har träffat många här i USA som sagt det ena och det andra och jag har fått massor tips via mejl och facebook om vad jag måste se när jag är här. Nu är det så att jag kan räkna upp saker sida upp och sida ner som jag inte sett, som jag missat och som jag valt att inte åka till även om det "bara" är en timmas eller tio timmars färd dit. För mig har själva resandet varit målet. Färden genom ett främmande land och möten med främmande människor.

Ni som känner mig vet att jag inte är en utåtagerande människa och trots detta har jag umgåtts med massor av människor jag aldrig träffat innan och jag har haft roligt och funnit det berikande med dessa möten. Stundtals har jag också varit väldigt ensam och önskat att jag hade någon att resa med, men det har gått bra ändå. Även alla jobbiga stunder har varit ett sätt att lära känna mig själv och det har lärt mig mycket om vad som är viktigast för mig... och att efter regn, dimma, blåst och kyla timme efter timme efter timme så kommer det så småningom en lucka i molnen och släpper igenom en värmande sol ;)

Hmm, tiden flyger visst iväg när jag sitter här och funderar. Snart är det dags att borda planet. Att försöka sammanfatta resan i ett blogginlägg går inte, men ni som följt med på resan vet ju ungefär vad jag varit med om och jag är glad över att ni läst bloggen och över de kommentarer jag fått. Det är roligt att få lite heja-rop hemifrån när man befinner sig en halv värld bort.

Innan jag ger upp vill jag bara göra en liten liknelse. Jag har kört ca 725 mil på motorcykeln. Det är tre siffror efter varandra och kanske är lite svåra att greppa rakt av. Den sträckan är den sträcka jag kört från Chicago, ner till LA och sedan upp till Seattle. Hade jag kört samma sträcka i Sverige hade det motsvarat att köra ifrån Göteborg till Stockholm, till Kiruna, tillbaka till Stockholm, till Göteborg, till Stockholm, till Malmö, tillbaka till Stockholm, till Göteborg till Stockholm och sedan till Kiruna igen... 725 mil. Det är en ganska bra bit och stundtals har det känts lite i rygg och underarmar... och lite stolt är jag över att ha gjort det ;)

Kramar ifrån Seattle/Tacoma international airport.