Christianisnotontheroadanymore

Nu är det dags att åka hem. Jag sitter på flygplatsen utanför Seattle och borde ha lyft om två timmar om allt går som det ska. Det känns lite märkligt att sitta här och hela min resa, tvärs över nordamerika, är redan över. Jag har varit iväg i nästan fem veckor och det tog slut snabbare än jag väntat mig. I början av resan kändes det som att jag hade evigheter framför mig och första gången jag kände att tiden började rinna ut var när jag närmade mig Los Angeles. Det var då som jag var tvungen att prioritera lite och bestämma längre dagsetapper... och nu är jag här, väntandes på mitt plan som skall ta mig tillbaka till Sverige.

På sätt och vis skall det bli skönt att komma hem till härliga Sverige. Ibland kan USA bli lite för mycket och jag saknar landet Lagom. På många sätt har jag dock gillat det här stället. Jag har blivit glatt överraskad över hur vänliga de flesta människor är (när jag väl var över gränsen och igenom alla kontroller vill säga). Nästan alla amerikaner är väldigt hövliga och vänliga när man talar med dem. Ofta får jag också intrycket att den "vanliga" amerikanen inte har riktigt samma åsikter som sin regering. Flera gånger har jag hört positiva saker om Sverige med vår sjukvård och vårt utbildningssystem och så vidare. Om man däremot börjar tala skatter ryggar de snabbt tillbaka ;)

Jag har sett mycket, varit med om mycket och träffat många människor. Jag har fått många intryck och sett världen öppna sig, sett naturen visa några av sina mest vackra sidor. Jag har färdats genom skog, städer, stäpp, berg och öken, jämte raviner, hav, sjöar och i dalar med skogsbeklädda sluttningar som brann i höstens alla färger. Aldrig tidigare har jag varit med om att färdas genom så många olika landskap på så kort tid. Ena timman över slätter där jag inte ser några kullar eller berg hela vägen till horisonten och andra timman öppnar sig raviner och berg och öken för att snart ändra sig till en grönskande dal... Ibland har jag nog tittat lite för mycket på det som händer runt omkring mig och lite för lite på vägen framför mig. En och annan gång har Christian fått skrämselhicka och sedan hållit ögonen lite bättre på vägen.

Jag har funderat lite över varför jag valde att göra denna resan. Det är något som legat och pyrt i bakhuvudet en längre tid, en tanke om något jag skulle vilja göra och att köra mc längs route 66 har en härligt romantisk klang över sig. Den största orsaken var nog ändå att jag ville bevisa för mig själv att jag kan göra det här, att jag klarar det på egen hand. I mångt och mycket kan jag säga att resan har varit målet. Jag har träffat många här i USA som sagt det ena och det andra och jag har fått massor tips via mejl och facebook om vad jag måste se när jag är här. Nu är det så att jag kan räkna upp saker sida upp och sida ner som jag inte sett, som jag missat och som jag valt att inte åka till även om det "bara" är en timmas eller tio timmars färd dit. För mig har själva resandet varit målet. Färden genom ett främmande land och möten med främmande människor.

Ni som känner mig vet att jag inte är en utåtagerande människa och trots detta har jag umgåtts med massor av människor jag aldrig träffat innan och jag har haft roligt och funnit det berikande med dessa möten. Stundtals har jag också varit väldigt ensam och önskat att jag hade någon att resa med, men det har gått bra ändå. Även alla jobbiga stunder har varit ett sätt att lära känna mig själv och det har lärt mig mycket om vad som är viktigast för mig... och att efter regn, dimma, blåst och kyla timme efter timme efter timme så kommer det så småningom en lucka i molnen och släpper igenom en värmande sol ;)

Hmm, tiden flyger visst iväg när jag sitter här och funderar. Snart är det dags att borda planet. Att försöka sammanfatta resan i ett blogginlägg går inte, men ni som följt med på resan vet ju ungefär vad jag varit med om och jag är glad över att ni läst bloggen och över de kommentarer jag fått. Det är roligt att få lite heja-rop hemifrån när man befinner sig en halv värld bort.

Innan jag ger upp vill jag bara göra en liten liknelse. Jag har kört ca 725 mil på motorcykeln. Det är tre siffror efter varandra och kanske är lite svåra att greppa rakt av. Den sträckan är den sträcka jag kört från Chicago, ner till LA och sedan upp till Seattle. Hade jag kört samma sträcka i Sverige hade det motsvarat att köra ifrån Göteborg till Stockholm, till Kiruna, tillbaka till Stockholm, till Göteborg, till Stockholm, till Malmö, tillbaka till Stockholm, till Göteborg till Stockholm och sedan till Kiruna igen... 725 mil. Det är en ganska bra bit och stundtals har det känts lite i rygg och underarmar... och lite stolt är jag över att ha gjort det ;)

Kramar ifrån Seattle/Tacoma international airport.

Seattle time

Nu har två nätter gått i Seattle. Imorgon vid den här tiden sitter jag på flygplatsen och är förhoppningsvis incheckad och väntar på mitt plan. Det blev Iceland Air på hemvägen, så jag hoppas att inte en vulkan eller två får för sig att ställa till det. Fast... jag har alltid velat se lite mer av Island så det kanske kunde var bra.. Jag skall nog inte önska för mycket i och för sig. Det finns ett ordstäv som lyder "Akta dig för vad du önskar" ... och en gammal kinesisk förbannelse som lyder "må du få allt du önskar dig", så jag tar det nog lugnt och sansat tills jag är hemma.

Jag har gjort Seattle lite grann i varje fall under den korta tid jag varit här. Det roligaste har varit att umgås med Sandra och Jessie. Vi käkade take-away friterad kyckling igår från samma ställe som Oprah Winfrey låter flyga (!) in sitt käk ifrån. Därefter gick vi på jazzklubb och dansade och avslutade natten på "Cowgirls" där vi alla red den mekaniska tjuren. Jag har ont i ändan idag och det gör ont att gå uppför trappor ;)

Här följer ett klipp ifrån vår middag och jag måste säga att jag blev otroligt överraskad av mina amerikanska vänners språkunskaper. Det kan tilläggas att det är Kalle/Calle (ifrån Herräng, osäker på stavningen där) som har lärt dem deras ypperliga svenska.



Ja, tiden rullar på på denna sidan klotet också. Snart är trippen slut och jag har känt mig lite vemodig idag, men det borde ju betyda att jag haft det bra och att jag varit med om mycket. Hellre än att se det som slutet på något försöker jag se det som början på något nytt att komma hem, ett avstamp mot nya upptäckter och upplevelser. Visst låter det som en klyscha, men det är faktiskt så jag tänker och känner. Det skall vara skönt att komma hem till hemmets vrå och se alla sina bekanta saker igen och jag har många många foton och filmer att kika igenom. Kanske blir det som att göra resan en gång till, att minnas tillbaka och tänka på det jag sett och upplevt.

Kramar till er alla. Vi ses snart igen.

Framme i Seattle.

Idag kom jag fram till Seattle. Jag lämnade redwoodskogarna bakom mig för 2-3 dagar sedan och ilade norrut längs interstate 5, men jag tänker börja det här inlägget med två videoklipp ifrån redwoodområdet. Det första från när jag kommit till Requa Inn och det andra ifrån Redwood National Park.





Nästa klipp är när jag lämnat redwoodområdena bakom mig,



På min väg mot Tacoma bestämde jag mig för att stanna till vid Mount St Helens. Det är en vulkan som fick ett våldsamt utbrott 1980 och som förändrade landskapet väldigt runtomkring. Omvägen tog 3-4 timmar extra och det var en jobbig väg att köra. Det var kallt redan innan och när jag kom högre upp i bergen blev det ännu värre. Kyla, fukt, dimma och ibland regn gjorde resan lite jobbig. Väl framme var vulkanen täckt i dimma så jag såg ingenting av den :-/ Men jag skall inte säga att resan var förgäves, för det var ett vackert landskap och frånsett att jag frös så var det underbara vägar att köra på. Det som berörde mig mest var vittnesmålen ifrån dagen då utbrottet var. Ifrån de människor som överlevt och berättelserna om de som inte klarade sig..

Två klipp ifrån mount st Helens-området





Jag kom fram till Tacoma på kvällen och träffade Jaime med familj. Det var roligt att möta någon som jag träffade för så länge sedan och det var skönt att ha någon att umgås med en kväll. Däremot blev min vistelse där kort. Redan kl åtta lämnade jag då de skulle iväg till jobb och skola och så. Efter en stadig frukost flanerade jag runt lite i Tacoma downtown och slutligen drog jag vidare mot Seattle.

Av en händelse så bestämde jag mig för att köra igenom Seattle och fortsätta norrut till Everett och Boeings fabrik där. Jag tog en rundtur och fick se hangarerna där 747, 767, 777 och 787 monteras ihop och jag måste säga att det var alla grabbars drömställe. Att få gå och kika på all utrustning, se de väldiga maskinerna, tekniken, motorerna... allt :) Jag är fascinerad och förundrad. Hade man 200 miljoner dollar över skulle man kunna köpa en 787:a och om man hade det dubbla en 747:a... All elektronisk utrustning var tyvärr förbjuden i hangarerna så inga foton därifrån. Däremot ett ifrån utsidan ;)



Som sagt så är jag i Seattle nu, hemma hos Sandra och Jessie. Jag har precis bäddat ner mig i soffan och kommer somna snabbt. Ögonlocken är tunga. Natti Natti.

På färd genom Oregon

Min färd har fortsatt norrut de sista två dagarna. Jag lämnade San Francisco efter att ha spenderat en eftermiddag med Malene och sagt hej då till Ted på the White Horse. Jag och Malene åkte till 9.20-special och dansade på kvällen och jag måste säga att jag hade en hel del bra danser, även om det är lite småjobbigt att komma till en dans och vara helt ny på stället. En sak jag tänkte på som skiljer ganska mycket jämfört med Göteborg är att det var mycket större spridning på nationaliteter och i ålder här. Det var mycket mer "äldre" människor som var och dansade och som dessutom var nybörjare.

Här har vi sjölejonen i hamnen. Malene i hamnen. Jag käkar burgare på Lori's Diner.


.. och diverse bilder ifrån mina eskapader på San Franciscos gator.


.. väggmålningar.


Christian åker Cable Car.


När jag lämnade San Francisco var det ganska ok väder och jag fick lite sol på vägen... ett tag. Sedan kom jag in i dimman som ligger som ett tugnt täcke över kusten här. Det har varit kalla dagar att köra mc. Jag har frusit så mycket. En mycket positiv sak däremot var att jag tog in på ett bed and breakfast, Requa Inn, och det var så himla bra. Personalen var fantastisk, rummet jättesött, maten god, vinet gott... ja, det var skitbra. Det första jag gjorde när jag kom dit var att ta ett riktigt riktigt varmt bad för att värma upp min stelfrusna kropp. Efter det gick jag ner och åt en helt underbar middag och drack gott vin. Jag var supernöjd med kvällen och satt och log hela tiden. Skitbra helt enkelt. Avslutningsvis satt jag på verandan och pratade med ett amerikanskt par och tittade ut på ljusen som speglade sig i floden utanför.

Ifrån mitt rum.


Idag började jag med en kort färd söderut ifrån Requa Inn till Redwood National Park. Jag tog en lång promenad genom skogen och gick omkring helt förtrollad under de enorma träden. När jag stod jämte de jättarna visste mitt leende inga gränser. Över 100 meter höga och uppåt 1500 år gamla sträcker de sig upp mot himlen. Det är mörkt nere vid skogens "botten", det är dimmigt och marken är täckt av ormbunkar. Hela omgivningen känns som tagen ur en saga. Jag är glad att jag har varit där och sett detta. Riktigt glad.

Några foton ifrån parken. Jag måste bara säga att bilderna inte gör träden rättvisa. Man måste vara där och röra vid dem och se dem och känna deras storhet för att förstå hur fantastiska de är...

-------------------------------------------------


Efter den naturupplevelsen var det dags att fortsätta norrut. Jag fick dock se en hel del mer av träden när jag körde längs med highway 199. Den går igenom Redwood-skogar och det är en mäktig känsla att fara fram på vägar kantade av dessa enorma träd. Som jag sa tidigare var det kallt och det tog ett tag innan jag kommit tillräcklig långt in i landet för att dimman skulle lätta. Efter det har det varit så mycket behagligare.

Jag gjorde ett stopp så fort solen tittade fram. Bästa stället att låta solen värma kroppen. Naturen var storslagen och så vacker.


Eftersom jag har lite slötid här på motellet så lägger jag upp lite videoklipp som jag inte har hunnit med tidigare. Jag börjar med två klipp ifrån Highway 1, den väg som slingrar sig längs med kusten norrut ifrån Los Angeles.





.. följt av ett klipp efter att jag spenderat ca tio timmar på Highway 1. Trött och sliten på ett motel i Monterey och redo att sova ..



Jag har fler klipp att lägga upp, men det börjar bli tillräckligt i det här inlägget. Jag kanske kan få upp några fler imorgon. Nu ska jag natta mig och förbereda mig inför morgondagen. Det blir min sista långa etapp på motorcykeln. Cirka 4-5 timmars aktiv körning till Tacoma som ligger en timma söder om Seattle. Jaime bor där som jag träffade i Herräng 2005 och det skall bli kul att ses. Efter att ha spenderat söndagen där drar jag vidare till Seattle och hem till Sandra som jag träffat vid flera tillfällen både i Herräng och i Göteborg.

Natti Natti